Livet bakom hamnen möter dig på livliga gator och i smala gränder bara ett stenkast från kajen. Varje hamn är full av berättelser. En del av berättelserna är små glimtar av vardagsliv, andra är uråldriga historier om gudar och gudinnor.
Berättelsernas kraft är starkast i mörket. Likt jasminen som väller över vitkalkade murar och doftar mest intensivt när solen gått ner.
När båten är tryggt förtöjd vid stadskajen, skymningen faller och det så småningom är dags att hitta en taverna att äta middag på slinker jag in i gränderna bakom stadskajen.
Ur dörröppningar strömmar ljus och ljud från hem och arbete. Det slamrar ur ett kök. Man kan höra brottstycken av samtal mellan makar och röster från barn som vaknat från siestan och snart ska söka sig ut för att leka i svalkan. Någonstans slåss ett par katter.
Berättelsernas kraft är starkast i mörket. Likt jasminen som väller över vitkalkade murar och doftar mest intensivt när solen gått ner.
En del scener har bränt fast på näthinnan. Paret som svävar i en tango i dansskolans tomma lokal. Uppslukade av varandra och dansen trots turisterna som strömmar förbi den smala shoppinggatan strax utanför.
Eller cellisten, som sitter grensle över en rottingstol och spelar med vidöppen köksdörr. Hans ansikte är vänt mot den smala och kolmörka gränden – som om han vill ge oss förbipasserande en hemlig konsert. Vi är varandra så nära, att jag bara behöver ta ett steg åt sidan för att stå inne i hans kök. Följande dag när jag passerar sitter han utanför och röker en cigg. Vi hälsar vänligt på varandra.
De hårt arbetande tavernaägarna och servitörerna i de otaliga små och stora svettiga köken. Alla de praktfulla pelargonerna i sina rostiga plåtbyttor. De snabba replikerna, kvällshälsningarna och diskreta nickningar när blickar möts.
Detaljer och vardagsliv fastnar i våra minnen och telefonkameror. Blicken är klarare, öppnare och mer mottaglig än därhemma.
Vad ser du?
